Detta eviga väntande som vi alla går igenom lite då och då. Om det inte handlar om att vänta på någon som inte blir klar innan man ska gå på fest så kan det även handla om att vänta på någon att älska. Detta går en del individer och väntar på hela livet, vissa av oss behöver inte vänta särskilt länge. Men det kan ändå kännas som en evighet beroende på hur man själv tolkar tiden man väntar. Men det man inte vet är att det man väntar på i vissa situationer faktiskt kan inträffa när som helst. Tillexempel ikväll när du sitter framför tvn, eller på fredag när du står otåligt i baren och väntar på en vän som är sen. Om det handlar om att vänta på kärlek så är den stora klyschan att man faktiskt kommer att träffa någon när man minst anar det. 

För att spegla känslan av väntan kommer här en oerhört bra låt med en oerhört bra sångerska som jag beundrar mycket. Jennifer Nettles som sjunger i bandet Sugarland. Hon får sång att verka så enkelt. 

If words could make it real I'd tell you how

I feelInstead I'm waiting here on my knees, love

I know how it feels to breathe with you beside me I think about it always

Tonight, tonight, tonight 

I'm waiting for, waiting for the night 

Tonight, tonight, tonight

I'm waiting for, waiting for

A lifetime for a day would be an even trade

No price I wouldn't pay for your heart, love

I know how it feels to breath with you beside me

I think about it always
Tonight, tonight, tonight

I'm waiting for, waiting for the night

Tonight, tonight, tonight

I'm waiting for, waiting for
Tonight, tonight, tonightTonight, tonight, tonight

Tonight, tonight, tonightTonight, tonight, tonight

Tonight, tonight, tonightTonight, tonight
Tonight, tonight, tonight

I'm waiting for, waiting for the night

Tonight, tonight, tonight

I'm waiting for, waiting for
Tonight, tonight, tonight Tonight, tonight, tonight

Tonight, tonight, tonight

Att vara oinspirerad är något jag inte vill vara. Att få känna inspiration måste vara här och nu. Inspirationen måste vara färsk i min känsla. Min känsla av att vara inspirerad är över mig när jag skapar den. Men ibland kommer oinspirationen smygande, då gräver jag ner mig för en stund som känns som en evighet. Men evigheten övergår sedan i något som inte finns och då försvinner oinspirationen ner i evigheten som inte finns och utplånar sig själv. Inspirationen till ett liv utan det jag inte behöver kommer tillbaka och ger mig något som jag längtat efter så länge...