Mycket av det man tänker stannar kvar mellan ens båda öron, i alla fall hos mig. På ett sätt är den inre monologen bra att ha men om den blir för tjatig så känner jag att det är något som jag kanske måste ändra på för att jag inte ska tycka att min inre monolog är jobbig att lyssna på. Framtiden är ljus men det kommer alltid att finnas mörka perioder. Men på något sätt så gillar ja även dem. Kanske för att de ljusa perioderna då blir så pass mycket ljusare än vad dem egentligen skulle blivit om jag inte hade haft de mörka perioderna. Detta var bara lite tankar som jag inte låter stanna kvar mellan mina öron.

Kan man påverka livet i den riktningen man vill att det ska gå? Kan drömmar slå in? Det två frågorna tror jag kan ha samma svar. Jag tror att man kan påverka sitt liv och inriktning på det, jag tror på att drömmar kan slå in, bara man verkligen tror på att dom kan bli verklighet. Det kan ta tid innan de slår in för det är förmodligen en hel del annat som också måste slå in och fungera på rätt sätt innan ens dröm kan slå in. Drömmarna behöver inte vara stora utan det kan även vara mindre. Mindre drömmar kanske tar kortare tid att slå in men det behöver inte heller vara på det sättet. För att små drömmar ska bli sanna så kanske man behöver bestiga det där berget först. Och en liten dröm kan även vara början på något större. Om man vill att det ska bli bli bättre väder och varmare så kanske man tänker "snälla sol gör så att det blir varmare" men egentligen är det en del annat som också ska slå in innan det kan bli varmt och sol. Molnen på himlen måste skingras och för att det ska slå in så måste ju även vinden blåsa bort molnen innan solen kan titta fram. Alltså det tar tid för att dessa små drömmar om bättre väder ska slå in. Så varför tar det då så lång tid för drömmar att slå in? Jo kanske det är så att molnen även där sätter stopp för drömmarna som man har, det kanske även är regnmoln som stoppar det man vill, och för att regnmolnen ska försvinna så måste det ske något. Och när regnmolnen är borta så måste även det "vanliga" molnen bort för det skymmer sikten för drömmen som man så länge har gått och burit på. Man får inte sluta att tro, man får inte sluta att drömma, man får inte sluta att hoppas för då blir det svårare för drömmen att förstå att det är detta som är så viktigt för mig. Om vi hade blivit satta på denna jorden bara för att leva utan drömmar och tankar som för oss framåt, då hade vi inte heller haft känslor. Då hade vi bara gått omkring som robotar och vi hade inte heller fortplantat oss på det sättet som vi ska göra genom kärlek, sex och härlig kroppskontakt. Då hade vi nog bara varit några delar som ligger i något lagerutrymmen och väntar på att plockas ihop till en enhet, vi hade förmodligen inte ens väntat, vi hade bara legat där och inte känt någonting. Nä drömmar kan bli sanndrömmar bara man tror på dem tillräckligt mycket och länge så att moderjord förstår att det är detta vi verkligen vill. Jag har skrivit innan att jag inte tror på ödet, och det gör jag inte. Det kan bara vara så att det känns som om det är ödet som bestämmer ibland. Och det är ju ganska spännande att känna så, men om jag tänker efter tillräckligt mycket så tror jag att saker händer av en anledning, och bara man är öppen och villig till att försöka förstå så tror jag att man kan lära sig oändligt mycket när minsta lila dröm slår in. Don't stop believing.

Här går jag! Jag är på väg att bli något, någon. Jag har förhoppningsvis alltid varit någon för någon annan. Men nu, nu handlar det om att bli någon, något för mig själv. Något som jag också alltid har varit, men förmodligen aldrig något som jag riktigt har tyckt om på samma sätt som jag förtjänar. Jag är på väg att bli något som jag tycker om och förtjänar. Jag är på väg att bli jag. Nu springer jag snart.

Att vara oinspirerad är något jag inte vill vara. Att få känna inspiration måste vara här och nu. Inspirationen måste vara färsk i min känsla. Min känsla av att vara inspirerad är över mig när jag skapar den. Men ibland kommer oinspirationen smygande, då gräver jag ner mig för en stund som känns som en evighet. Men evigheten övergår sedan i något som inte finns och då försvinner oinspirationen ner i evigheten som inte finns och utplånar sig själv. Inspirationen till ett liv utan det jag inte behöver kommer tillbaka och ger mig något som jag längtat efter så länge...

Många tankar far genom huvudet. Man vet inte hur man ska handskas med dem. Är dem positiva eller negativa. Är det normalt att tänka på det sättet som jag tänker på? Är jag normal? Vad är viktigast? Vad är egentligen sanningen? Sanningen om vad, tänker du kanske då. Sanningen om jag är normal eller inte? Nej sanningen i perspektiven du får av livet, säger jag då. Vad är DIN sanning av dina perspektiv av livet? Är det att i stunden vara så ärlig som möjligt? Då menar jag inte att vara ärlig mot dem i omgivningen utan att vara ärlig mot sig själv i första hand och omgivningen i andra hand. Det är nog där det börjar, tankarna som far runt i huvudet som man inte vet hur man ska handskas med. Man kanske känner att man tappar kontrollen över sitt liv... då är det förmodligen allvarligt.

Eller så är det väldigt enkelt, bara man inser och vågar göra något åt det som får en att tappa kontrollen. MOD att kanske rannsaka sig själv och välja det jag behöver istället för det jag vill behöva. Att sluta vara så impulsiv, för det är det som förmodligen händer om du tappar kontrollen. Du blir väldigt impulsiv för du vill inte tappa kontrollen. Du tänker inte efter förre. Du blir impulsiv. Vad är viktigast? 

Hopp! Hopp att inte falla tillbaka igen, hopp om att klara upp det, hopp om att få leva som jag behöver. Ansvar, förväntan. Du KAN ta ansvar, Du KAN klara förväntningarna bara du har modet att hoppas. Hoppet ger oss energi och livskraft att vara medvetna om våra liv och det som händer. Att göra medvetna val i livet som för oss framåt mot dem mål vi har i livet. 

Ju svårare ett val är i livet desto mer människor påverkar vi. Att vara medveten hjälper oss. 

Vi är alla som soptunnor! Vi samlar på oss skit hela vårt liv. Vil man ha ny kostym på sitt liv måste man kanske ha hjälp att hitta nya kläder. När man handlar efter sin egen moral och sina egna principer blir det en glädje som mynnar ut i värdighet. Bara du kan stå för din moral och dina egna handlingar och ta ansvar för dina egna reaktioner gentemot andras budskap och reaktioner, så kan du även handskas med dina egna reaktioner och kanske förstå varför du reagerar på det sättet som du gör. Då har du fått ett verktyg som kan påverka dig själv i positiv riktning. Att gå runt och vara förbannad eller sur på någon annan är väldigt energi krävande och hämmar dig i dit eget liv. Ta hand om dina egna känslor och försök förstå dem så behöver du kanske inte lägga ner så mycket tid och energi på att försöka förstå dig på varför andra människor reagerar på ett visst sätt. Du kommer förmodligen aldrig att kunna förstå fullt ut varför andra reagerar som dem gör. Fokusera istället på dig själv och dina egna reaktioner. Man kommer ändå alltid att bli påverkad på ett eller annat sätt av andra. Och det är en positiv reaktion eftersom det visar på att du i så fall har empati och är en helt normal människa. Empati gör nämligen att du känner tillhörighet med andra och kan skapa dig egna förhållningssätt till det som händer runt omkring dig. Gemenskap med sitt eget tänkande och att tänka på att inte vara så ego om du kanske vill ha någon att dela livet med på ett mer nära sätt än vad en gemenskap blir om du är ego. 

Vill du ha en kärleksrelation är det ännu viktigare att inte vara ego, utan att kunna stödja varandras drömmar och ge utrymme till varandra och lära sig sin partners koder och att tillslut förmodligen omedvetet ha samma koder när man har vuxit ihop som ett VI! 

Duger jag är en alldeles för vanlig tanke. Alla duger på sitt eget härliga sätt. Vi behöver även vara i negativa och positiva processer för att komma till en lösning och komma framåt. Känner du för att ändra på något i dit liv måste du ha MOD att kapitulera inför dem negativa principerna och inse att jag måste skaffa mig positiva principer för att jag ska kunna kapitulera och inse att jag måste göra annorlunda för att komma framåt. Kapitulera inför egot. Moraliska värderingar utifrån min egen värdegrund. 

Här slutar inte mina tankar för dagen utan dem fortsätter och dem kommer aldrig att upphöra förrän jag upphör att existera. Det enda som ändras är sättet jag kommer att tolka dem på genom det jag kommer att möta på livets krockiga stig. Det enda jag vet är att alla som jag träffar på under vägen kommer att tolka mig och mina tankar på lika många sätt som det är människor jag möter. Visst är det spännande.... Det är inte lätt att kommunicera. 

Jag behöver det inte, därför vill jag inte ha det.

Jag vill inte ha det för det hjälper mig inte framåt i min bubbla. 

Jag ska inte klandra mig själv.

Jag behöver inte det, jag vet vad jag har med mig ändå. 

Känslor går inte att esätta med saker. Känslor går bara att ersätta med känslor. 

Jag ansvarar dessutom helt själv för mina egna känslor.

Kanske det är det enda som är mitt eget egentligen.

Jag behöver det inte, därför vill jag inte ha det. 

Trötta fötter, trötta skulderblad, trött i tanke, glad idag. Trötta fötter trötta dar, långa tankar, blöta dar. Frågor fyllda med svar. God natt dag imorgon blir du åter ny, nya tankar nya skulderblad, utvilade fötter, glada dar. Nya svar jag saknat har. Tack för att du finns dag.

Saker som förändras går att få igen.
Dagar som förändrar finns kvar.
Tankar och funderingar sprutar ut ur mitt hjärta. Funderingarna om ett luciatåg, leder ej bort, men hem. Tillslut infinner sig lugnet och jag somnar om igen.